Detta är ett tecken i tiden. Jag står inför beslut av tyngre karaktär och ritar nån som sitter o klurar, så långt är jag med. Men var kom tärningarna ifrån? Jag hade inte ens tänkt rita tärningar när dom plötsligt var på pappret! Jag som inte tror ett dugg på slumpen, att låta slumpen eller ödet eller nån annan välja åt en är som att inte välja alls, tycker jag. Passivt, det blir hur som helst. Jag har ritat tärningar. Hur ska jag ta det här?PS: ursäkta oskärpan. Den är ej en del av verket utan beror bara på att jag har fotat bilden med trött hand direkt ur skissblocket.
Kanske att livet är (lite) som att spela tärning. Man kastar ut och hoppas det ska bli bra, men man kan aldrig veta. Man kan bara göra det man tror på.
SvaraRadera